Liv eller död! Vems ansvar?

I takt med att den pågående vårdförbundsstrejken trappas upp ökar även den inre kamplystnaden, hos mig liksom hos flertalet andra. 
Generationer av förtryckta, hierarkiskt styrda yrkesgrupper har tydligen fått nog.  Äntligen!

För var dag av konflikt som går, visar sig ett välrotat system av djupt missnöje. Snabbt spirande skott  tar sig, likt asfaltsblommor, med enorm växtkraft, genom lager av gammal sliten asfalt.

Nya friska plantor skjuter upp. Individer som vill ha frisk näring i form av välförtjänt och väl tilltagen lön, liksom uppriktig uppskattning från chef och arbetsgivare.
För varje dag som går biter sig arbetsgivaren allt hårdare i svansen genom hävdelser som att  att vårdförbundet skulle vara orsak till hälsofarliga åtgärder. Jag anser att så är inte fallet utan att man istället bevisar motsatsen.  Den mobiliserade skaran kräver, i rättvisans namn, bara att ett steg tas mot en rättmätig ersättning för livsviktiga arbetsinsatser, utförda av  en kompetent yrkesgrupp med akademisk utbildning.
Genusperspektivet i frågan behöver knappast lyftas ytterligare. Den historiska effekten får helt enkelt tala för sig själv .

Den stora faran ligger istället i att betydande delar av en stor yrkeskår ställer saken på sin spets och, genom drastisk handling, visar sitt missnöje. Denna tanke ,som tidigare funnits som en vag hägring i horisonten, tycks nu befinna sig allt mindre fjärran. 
Ett stort antal, åtminstone av den yngre generationens yrkeskunniga, kommer troligtvis inom kort att bevisa sin mobilitet. Det geografiska avståndet är definitivt  inte särskilt långt till högre lön.
Jag tror det är dags för arbetsgivaren att inse detta, eller ta smällen!

Undertecknad är en manlig sjuksköterska, inom en kvinnodominerad yrkeskår.  Det är rent patetiskt att tro att jag själv, eller någon annan för den delen, någonsin skulle få likna mig vid 1800-talets Florence Nightingale. Jag rent ut sagt vägrar ikläda mig den traditionella, "moderliga" bild av sjuksköterskerollen där kompetensen skulle ligga i någon slags förmåga att hålla gamla sjuka människor i handen. Därmed säger jag inte att empatin, genom dess professionella uttryck, är en viktig del av yrkesrollen.

Förstå istället att jag har kompetensen att hantera och administrera potenta läkemedel. Preparat som, utan kunskap och färdighet kan vara direkt livsfarlig för den levande organismen.
Jag har fömågan att, med hjälp av avancerad medicinsk teknisk utrustning, övervaka vitala parametrar i samband med sjukdom och avancerad behandling. Faktorer som kan innebära skillnad mellan liv och död.

Jag önskar att samhällets makthavare å det snaraste kommer inse att den verkliga faran ligger i frånvaron av ovanstående kompetens. För det är ett faktum att det  finns lockande alternativ,
för mig och för många andra!

Jag tror jag har uttryck mig i klarhet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0